Empati och medmänsklighet saknas
Jag och Pennie satt på tåget hem i lördags natt, tillsammans med ett tiotal andra människor. En av våra medpassagerare, en kvinna i obestämbar ålder, var kraftigt berusad och satt för sig själv och mumlade. Folk som satt med sällskap satt och fnissade och diskuterade hennes tillstånd och hennes kommenarer, medan de som satt ensamma var uppenbart besvärade.
Alla hörde var hon skulle gå av någonstans, eftersom hon sa det i telefonen till den hon pratade med. När vi kom till den stationen och hon inte hade rest sig upp för att gå av var det fortfarande ingen som hade rest sig för att knacka henne på axeln. Precis när vi hade åkt ifrån stationen reste jag mig, förvisso för sent, och gick bort till henne för att fråga om det var där hon skulle av. Då ser jag attt hon blöder ifrån munnen! Kvinnan blöder ifrån munnen, har blodat ner hela bröstkorgen och ingen har märkt något eftersom hon suttit nedböjd. Jag börjar då rota i väskan för att hitta en näsduk eller något för att kunna hjälpa henne och frågar folk runt omkring om de råkar ha en.
Ingen jävel lyfter ett finger. Alla sitter som trötta potatisar, totalt ointresserade av att hjälpa till. HUR JOBBIGT KAN DET VARA?
Får man inte panik av sådant här? Jag får det. Det är som att vi i Sverige har tappat all vår vilja att hjälpa andra människor, vi är för lata för att engagera oss, för empatilösa för att kanske rycka in någon gång. Det är så äckligt att det har gått så långt! När jag ser hur lite folk bryr sig om varandra här skäms jag över att vara svensk.
Thank god att jag ska till Australien, där kanske man får uppleva lite äkta engagemang.
Alla hörde var hon skulle gå av någonstans, eftersom hon sa det i telefonen till den hon pratade med. När vi kom till den stationen och hon inte hade rest sig upp för att gå av var det fortfarande ingen som hade rest sig för att knacka henne på axeln. Precis när vi hade åkt ifrån stationen reste jag mig, förvisso för sent, och gick bort till henne för att fråga om det var där hon skulle av. Då ser jag attt hon blöder ifrån munnen! Kvinnan blöder ifrån munnen, har blodat ner hela bröstkorgen och ingen har märkt något eftersom hon suttit nedböjd. Jag börjar då rota i väskan för att hitta en näsduk eller något för att kunna hjälpa henne och frågar folk runt omkring om de råkar ha en.
Ingen jävel lyfter ett finger. Alla sitter som trötta potatisar, totalt ointresserade av att hjälpa till. HUR JOBBIGT KAN DET VARA?
Får man inte panik av sådant här? Jag får det. Det är som att vi i Sverige har tappat all vår vilja att hjälpa andra människor, vi är för lata för att engagera oss, för empatilösa för att kanske rycka in någon gång. Det är så äckligt att det har gått så långt! När jag ser hur lite folk bryr sig om varandra här skäms jag över att vara svensk.
Thank god att jag ska till Australien, där kanske man får uppleva lite äkta engagemang.
Kommentarer
Trackback
