Dagen kunde inte ha börjat bättre
Vaknade klockan 05.35 av väckarklockan och var så överjordiskt trött att det kändes som ett skämt. Jag låg där i sängen och förstod inte hur det kunde vara möjligt att natten kunde svischa förbi i ljusets hastighet. Jag var ju för fan tröttare än när jag gick och lade mig! Är det verkligen rättvist? Hur som helst kravlade jag mig ur sängen likt Gollum, med siktet inställt på duschen. Skulle jag somna på vägen dit? Ramla ihop som en liten hög och börja snarka ljudligt på hallgolvet? Den risken fanns, men som genom ett under hamnade jag till slut i badkaret, sittandes i fosterställning. Jag misstänker att jag såg rätt attraktiv ut där jag satt, fortfarande skrämmande lik Gollum och med påsar under ögonen.
Sedan skedde miraklet. Jag stapplar ner i köket, möjligen aningen mer vaken än tidigare, eller åtminstone mindre sovande. Där får jag en kopp kaffe.
Plötsligt kändes vädret inte så grått, håret inte så platt och påsarna under ögonen inte lika påtagligt hängiga. Mina ögon öppnades upp, medvetandet kom tillbaka och jag kände plötsligt att jag skulle överleva dagen.
Det måste väl ändå betraktas som ett mirakel? Människan som först upptäckte kaffe borde bli helgonförklarad.
Söt grabb.
/Molly
