Det ska ju vara härligt
Nu har både jag och flera av mina vänner varit med om ganska omtumlande och komplicerade relationer på sistone. I efterhand har jag kunnat dra vissa slutsatser och kommit fram till en hel del.
Allt börjar så bra i relationen. Det behöver egentligen inte vara början på ett seriöst förhållande, men i alla fall början på någon slags relation. Man går runt och känner sig glad, kär och pirrig och man får härlig respons från den man träffar. Sedan är det som att man glömmer sig själv. Plötsligt märker man inte att det bara är man själv som anpassar sig, som hör av sig, som försöker hitta luckor i schemat för att träffas. Man vill inte inse det. Man köper alla ursäkter rakt av och kommer med förklaringar och tolkningar: "Han/hon vill träffas men måste verkligen jobba/gymma/träffa mormor/resa/gå ut med enbart sina egna kompisar." Man vill så gärna att det ska vara så! Det svider lite för mycket att inse att personen inte är så intresserad som den gav sken av i början, att man helt enkelt skyddar sig själv och ursäktar.
Sanningen kommer ifatt en. Till slut går det upp för en, efter vissa påpekningar ifrån vänner och familj, att man måste avsluta allt - sätta stopp för hela relationen. För vad har man vunnit? Visst, det är härligt när man väl träffas, men där emellan? Då går man och kvider för att personen aldrig hör av sig, suckar över att den på sin höjd svarar på sms. Har man kommit till den punkten är det ju inte kul längre! Vad finns det att kämpa för då?
Relationer och förhållanden ska ge energi - inte ångest. Ibland måste man stanna upp och se vad man egentligen håller på med, och sedan försöka inse att mankan hitta bättre. Det suger faktiskt att gå runt och försöka anpassa sig.
När ett förhållande har varat i tio år, då kan man kanske kämpa och försöka anpassa sig lite. Inte innan det, okej?
Ursäkta detta moralkakeinlägg.
/Molly
Allt börjar så bra i relationen. Det behöver egentligen inte vara början på ett seriöst förhållande, men i alla fall början på någon slags relation. Man går runt och känner sig glad, kär och pirrig och man får härlig respons från den man träffar. Sedan är det som att man glömmer sig själv. Plötsligt märker man inte att det bara är man själv som anpassar sig, som hör av sig, som försöker hitta luckor i schemat för att träffas. Man vill inte inse det. Man köper alla ursäkter rakt av och kommer med förklaringar och tolkningar: "Han/hon vill träffas men måste verkligen jobba/gymma/träffa mormor/resa/gå ut med enbart sina egna kompisar." Man vill så gärna att det ska vara så! Det svider lite för mycket att inse att personen inte är så intresserad som den gav sken av i början, att man helt enkelt skyddar sig själv och ursäktar.
Sanningen kommer ifatt en. Till slut går det upp för en, efter vissa påpekningar ifrån vänner och familj, att man måste avsluta allt - sätta stopp för hela relationen. För vad har man vunnit? Visst, det är härligt när man väl träffas, men där emellan? Då går man och kvider för att personen aldrig hör av sig, suckar över att den på sin höjd svarar på sms. Har man kommit till den punkten är det ju inte kul längre! Vad finns det att kämpa för då?
Relationer och förhållanden ska ge energi - inte ångest. Ibland måste man stanna upp och se vad man egentligen håller på med, och sedan försöka inse att mankan hitta bättre. Det suger faktiskt att gå runt och försöka anpassa sig.
När ett förhållande har varat i tio år, då kan man kanske kämpa och försöka anpassa sig lite. Inte innan det, okej?
Ursäkta detta moralkakeinlägg.
/Molly
Kommentarer
Postat av: Anonym
Jag är så gammal så jag skulle kunna vara din mor.... men det är så kul att läsa det du skriver och jag kan lova dig att jag har ALDRIG träffat en 20-åring som är så KLOK som du är! Du kommer att gå långt i livet och bli lycklig om du fortätter och tänka så förnuftigt!
Puss S
Postat av: jennifer
Word!
Trackback
