Hejhej Sydney
Flygresan. Har aldrig varit med om en sadan lang resa i hela mitt liv. Allt borjade med ett minst sagt tarfyllt hejda pa Arlanda. Jag ar en helt obotlig crybaby. Fran Arlanda bar det av mot Kopenhamn, dar jag bytte till Bangkok. Copenhagen-Bangkok var en helt valsignad resa - jag kan knappt forsta vilket flyt jag hade med sovandet. Vem lyckas egentligen sova i atta timmar pa planet? Jag har tidigare knappt kunnat sova i 20 minuter. Framsteg, Molly, framsteg!
I Bangkok forsokte jag hacka mig in pa deras natverk, men det gick inte alls. Den enda sida de ville lata mig besoka var sjalva flygplatsens hemsida och det var val kanske inte den mest lockande och inspirerande historian jag sett. Alltsa satte jag mig och redigerade bilder tills batteriet pa datorn tog slut istallet. Man gor vad man kan for att fordriva tiden.
Pa sista flygresan (Bangkok-Sydney) tittade jag pa tre stycken filmer, vilket underlattade. Dock verkade det som en omojlighet att kunna somna. Naivt av mig att tro att jag faktiskt kunde ha sadant flyt tva flighter i rad.
Nu ska jag slagga i nagra timmar for att sedan ga ut och ta en ol med killarna. Ar sa trott att man skulle kunna tro att jag blivit klubbad.
PS. Fy fan vad det ar irriterande att inte kunna skriva med de svenska specialbokstaverna. Jag ska starta min dator sa fort jag bara kan.
Simma lugnt!
/Molly
I'm off!
Om en timma bär det av mot Arlanda - oh holy smoke.
Är det inte helt rubbat?
Jag kommer att gråta som ett litet barn. Igen.
Jag låter lugn, men i själva verket springer jag omkring som en stressad idiot och försöker inse vad fan som händer.
Vad ska man säga? Hejdå Sverige, hejhejhej Australien.
IIIIIHHHHH!
/Malin - psykiskt stabil, verkligen.
Uträttat idag
Än så länge har jag idag:
- Kört två tvättmaskiner och hängt upp tvätten på tork
- Lagt fram kläder, plockat bort kläder, lagt till kläder igen och sedan tagit bort en gång till.
- Druckit kaffe. Antagligen mer än jag borde.
- Druckit något glas vatten. Antagligen mindre än jag borde.
- Ätit frukost (jag är rätt stolt över att jag åt trots nervositeten)
- Varit inne på facebook.
- Dammtorkat mitt rum. Skitsorgligt. Jag kände nästan för att lämna kvar dammet, bara för att det helt plötsligt kändes som en kär gammal vän.
- Fått en gråtattack.
- Stalk-ringt mamma för tröst.
- Stalk-ringt Isa för tröst.
- Börjat ringa Kajsa men insett att hon antagligen springer runt och blir nollad i Gävle.
- Packat mitt handbagage.
- Blivit förundrad över hur jävla ful jag är på mitt passfoto. Finns det någon som är snygg på sitt passfoto, låt mig veta.
- Lyssnat hundratjugotusen gånger på My Morning Jacket-låten "Librarian" och sedan Beyoncés låt "Honesty" lika många gånger.
"Honesty" är fantastisk tycker jag.
/Mollan
Dan före dan tror jag bestämt
Jag åker fan till Australien imorgon. Det är helt overkligt och jag lever fortfarande i förnekelse i en liten låtsasvärld.
Mitt hjärta är helt överansträngt av konstant kaninpuls, nervositet och känslostormar. Efter att ha gått i två månader och varit totalt överlugn (ja, oftast i alla fall) är jag nu som en höna på kokain - unstopable. Jag får tacka min lyckliga stjärna att min mamma är den mest rationella, hjälpsamma varelsen på jorden och kommer att styra in mig på rätt spår om jag ber henne. Det kan hon dock inte göra förrän i eftermiddag när hon kommer fram - jag är alltså lämnad till mitt stressade öde idag.
Ni känner igen mig på den galna blicken, det rufsiga håret och de psykotiska stresshandlingarna jag ägnar mig åt.
Jag återkommer med hur dagen artar sig.
/M
I övermorgon då
Mitt psyke är en salig blandning av separationsångest/lyckorus/rädsla/pepp/nervositet/galenskap/knasryck/skräck/förtjusning/ren lycka.
Borde jag söka hjälp eller är det här normalt? Kan man känna såhär mycket på en och samma gång? Jag ska fortsätta fixa inför resan idag, försöka få ordning på mig själv.
För det är ju skitenkelt när man snart får psykbryt och är redo för mentalsjukhus, verkligen.
/Molly
En bulle gjord av kärlek
I punktform (för enkelhetens skull)
Idag är schemat följande:
- Dricka kaffe på trappan (livsavgörande början)
- Göra om mitt CV till engelska (kan vara en fördel om man är i ett engelsktalande land och ska öka chansen att få ett jobb)
- Äta kvarlämnad fantastisk cheesecake
- Jogga bort cheesecake-kalorierna
- Fortsätta packa
- Åka till Täby Centrum för att inhandla saker åt mina kära killpolare down under: "Ta med fyra par H&M-kalsonger stl L, två chokladkakor (Marabou Original), ett par Resterödkalsonger till vår polare och två limpor cigg."
Okej.
1. Finns inte H&M i Sydney? Jag trodde det. Hur som helst borde det garanterat finnas kalsonger att köp i det där landet. Inte går de omkring med djurhudar fortfarande?
2. Chokladkakor finns på IKEA i Sydney.
3. Varför ska jag köpa kalsonger åt deras polare? Doesn't make sense. Tur för dem att jag är helt ofattbart vänlig.
4. Två limpor cigg. Får man ens ha med det dit eller jag kommer jag att bli utkastad ur landet med huvudet före?
Kan ingen bara mata in svar och lösningar pronto?
/Molly
Packningen är påbörjad
Jag ska denna gång trotsa mina dåliga och opraktiska packningsvanor. Vanligtvis är det nämligen så att jag brukar gå efter ledorden "allt ska med för annars klarar jag mig inte". Exempelvis har det hänt flera gånger att jag tagit med mig sju par extra trosor, ett par tofflor jag inte ens använde när jag lufsade runt hemma eller ett par behå-band som jag inte ens visste vilken behå de passade till, bara för att det kunde vara bra att ha.
Som sagt ska jag nu bara tänka praktiskt. Vad behöver jag ha med mig? Vilka saker är nödvändiga för att ett liv i Australien ska vara möjligt? Inga onödiga saker ska med.
En detalj man inte får glömma är att jag faktiskt inte ska till Amazonas - det finns affärer i Australien. Glömmer jag något köper jag det där. Skulle jag inse att jag behöver ett par extra jeans ordnar jag det snabbt som ögat där jag just då befinner mig. Lugna puckar.
(Jag låter mycket mer rationell än jag känner mig. Egentligen surrar jag omkring som en stressad fluga här hemma och försöker att inte få ett nervous breakdown.)
/Molly - stressad
Fanihelvete vad jag kommer att sakna er
Älsklingar. Jag kommer bara att vara en fjärdedel av mig själv i Australien.
/M
Avsked är inte min starka sida
Jag jobbade sista dagen på jobbet igår och det blev svårarae än jag trodde. Visst, jag är medveten om att jag är extremt gråtmild och förmodligen skulle fälla en del tårar, men att ta avsked ifrån alla på jobbet visade sig bli riktigt tufft. Dels tror jag att det beror på att jag börjar bli ordentligt nervös inför resan nu - det är faktiskt bara en vecka kvar tills jag åker - och dels för att jag verkligen tycker om mina kollegor.
Alla var så gulliga hela dagen. Jag börjar nästan darra på underläppen bara jag tänker på det, som den crybaby jag är. Tänka sig att jag lyckades hamna på världens jäkla bästa arbetsplats. Hur ska man kunna slå det?
Att jag grät när jag lämnade jobbet tyder på att det kommer bli ruskigt kämpigt på Arlanda. Förmodligen kommer min familj och mina vänner behöva knuffa mig med våld genom säkerhetskontrollen för att jag ska komma iväg. Sedan kommer jag vara den jobbiga tjejen som hulkgråter hela vägen till Bangkok, tjejen som alla bara vill spetsa med sina plastgafflar.
Nåväl, de får väl ha öronproppar.
/Molly
Ibland får man ju ångest över att man ska åka
Idag fick jag faktiskt en ordentlig släng av rädsla över att jag ska lämna vänner och familj. Nu är det mindre än två veckor kvar - gulp.
/Molly
Jävlar i Gävle
Apropå något helt annat: Känns bestämt som att det bara är två veckor kvar till att jag åker Down Under. Jealous? Huh? HUH?
/M
Krönika i Metro idag
DET ÄR TUR ATT VI VET SÅ LITE OM AUSTRALIEN
Sommaren 1967 tog Australiens premiärminister Harold Holt en simtur, bara för att sugas ned av de kraftiga strömmarna och aldrig synas till igen. Det har sagts att detta olyckliga kvällsdopp sammanfattar två centrala sanningar om Australien: Dels att det är ett land med en så rå natur att något sådant kan hända, dels det faktum att resten av världen aldrig har hört talas om detta.
Detta land, stort som USA, är nämligen långt bort geografiskt och mentalt. Det tar ett dygn att flyga dit. Nyheter därifrån når sällan hit. Efter att ha tillbringat tre veckor i Australien och nästan ha kört på en känguru kan jag konstatera att det är vi som förlorar på det.
Jo, Australien har fler havsströmmar, spindlar, ormar, krokodiler och maneter som kan döda dig än något annat land. Men framför allt har det en storslagen natur som kan ta andan ur dig på alla tänkbara sätt. Här finns öken, bergsmassiv, regnskog, barriärrev och alla surfares drömvågor. Här finns några av de vackraste stadsmiljöer som människan har skapat – som Sydneys hamn – men också några av de sista outforskade områdena, där de hågade fortfarande upptäcker nya arter.
Australien har inte bara de farligaste djuren utan också de trevligaste människorna som är nästan påträngande öppna och välkomnande. Kanske för att det är ett invandrarland där alla kommer någon annanstans ifrån och måste lära sig att leva ihop. De har byggt ett av världens mest välfungerande länder.
Det är en bedrift eftersom landet grundades som en straffkoloni dit britterna sände sina brottslingar. Myndigheterna gav dem som avtjänat sitt straff rätten att äga och röra sig fritt. Så de arbetade hårt, brukade jorden och gjorde landet rikt.
I dag har Australien en av de friaste ekonomierna i världen med låg arbetslöshet och motståndskraft mot finanskrisen. Landet tar in ett par hundra tusen invandrare varje år och har klarat att ge nyanlända arbete och möjligheter bättre än de flesta länder.
Det är nog tur att vi vet så lite om Australien, annars skulle vi förlora fler initiativrika svenskar dit.
Det lär ju gå bra
Haha! Med mitt nordiska pigment är jag ju uppenbarligen körd när jag kommer ner dit. Kul. I'm doomed.
/Molly
Sting
Trots nervositeten känner jag inte att jag ångrar mig, för vem fan bangar på ett land fullt skallerormar, wombats och koalor? Det vore ju vansinne vetja. Däremot känner jag lite stress över att det fortfarande är en del att fixa, exempelvis det engelska CVt och en massa ny musik som ska underhålla mig på den tre veckor långa flygresan.
Igår ordnade jag en minihårfön och en mini-plattång. Egentligen behöver jag absolut inte en plattång, för jag tror faktiskt inte att jag kommer ställa mig och snofsa till mig speciellt ofta, men om ni bara visste hur söt den där sablarns plattången är så skulle ni förstå precis varför jag köpte den. Den är kanske 12 centimeter lång och med allra största säkerhet helt värdelös, men banne mig, den var söt.
Det ska nog gå bra det här.
/Molly
Lite fel ute
I två dagar har jag shoppat inför Australien. Visst, jag kan shoppa där och yaddayadda, men det gäller att ha med ett stadigt, nordiskt lager. Vad vet jag, det kanske bara är cowboyhattar och ormskinn som säljs.
Vet ni hur svårt det är att knipa sommarkläder precis när höstkollektionerna kommit ut? Alla letar koftor och halsdukar, jag kollar på shorts. Folk provar kängor, jag knäpper på sandaler. Tjejen utan koll, that's me. 
Det här är ett av alla ställen jag ska till i Australien. Noosa heter det. Jealous?
/Molly
Man har väl vissa svårigheter
I-landsproblem. Larvigt. Patetiskt. Jag har fel prioriteringar i mitt liv. Tänk på barnen i Afrika, de har inga skor.
JAG VET. Sanna mina ord. Jag sa till mig själv att jag max får ta med två par heels down under och det smärtade att behöva stå och överväga vilka jag ska lämna hemma.
Dock tror jag att jag kommit till ett beslut.
Bra? Dåligt?
Fan nu får jag second thoughts. Shut up Molly, ta beslutet.
Det slog mig just...
... att det snart bara är 26 dagar kvar tills jag åker. Sug på den karamellen!
För att få lite feeling kikade jag just på lite aussie stand-up. Hört talas om Adam Hills?
Enjoy!
/Mollsan
Twentyseven days left
Som det är nu känner jag mig inte ett smack rädd för avresan om 27 dagar. Mer trött på Sverige än jag är nu kommer jag nog aldrig mer att bli. Det känns himla lägligt att flytta till andra sidan jorden och uppleva något annat än det liv jag lever just nu - jag omfamnar förändringar i form av någon känguru och giftspindel!
Ett år är så lång tid att det inte går att greppa, alltså kan jag inte känna panik över det. Jag lever med andra ord helt i förnekelse (eller ja, i alla fall i total omedvetenhet) för vad som komma skall, eftersom jag inte ens förstår. Det är rackarns skönt att för en gångs skull bara känna ren spontanitet - inga planer och inga måsten. Det enda jag vet kommer hända är att jag blir mött av Marko och Niklas på flygplatsen, efter det är allt oklart. Härligt eller kissa-i-brallan-läskigt?
För någon dag sedan kom jag på att jag förstås måste göra om mitt cv till engelska. Alternativet är liksom att knata in på någon passande arbetsplats, sträcka fram mitt svenska CV och säga:
- Use Google Translate, bitch.
/M
